Kära syster yster, mycket sällan dyster!

 

 

 

Vi växte upp tillsammans på det där stället                                         

som man kallade för hotellet

men egentligen var ett litet pensionat

där det inte serverades någon mat.

Utan frukost på bricka som bars till var gäst

rostat bröd med marmelad var väl inte nån fest.

Men vi hörde aldrig någon protestera

eller säga ’continental breakfast’ passar oss mera.

 

Och telefon fanns i huset bara en enda

och badrummet låg i korridorens andra ända

när gäster ville bada fick man tvätten ta bort

och fastän rätt blöt plocka ner den fort.

 

Vi bodde på pensionatet den familj som vi var

mamma och du och jag, men inte nån far

i ett rum av oansenligt mått

som fick duga i stort och i smått.

Där läste vi läxor, där sov vi och lekte

men jag minns inte alls att kinden man smekte.

Nej arbete, plikt, ordning och reda

gällde för oss alla från måndag till fredag.

 

 Men somrarna på landet var de bästa av dagar

där vi lekte bland blommor i gröna hagar

och baden var härliga och det bästa vi fått

var filbunke med blåbär, det smakade gott.

 

Nu är den tiden sedan länge förbi

och pensionärslivet det sköna är vi nu mitt upp i

Det gäller att fylla den tid vi har kvar

med natur och kultur och med fest, som idag

och glädjas åt barn och barnbarn vi fått

  och känna att livet varit ganska gott.