SJÄLVPORTRÄTTET

 

Min mamma förestod ett litet pensionat på Linnégatan i Stockholm. Där fanns totalt tolv rum och av dessa hyrde hon ut tio. Mamma, min syster och jag bodde i ett av de återstående två rummen, min moster, morbror och kusin i det andra. Min far var sjuklig och bodde aldrig med oss, han dog sedan när jag var nio år. Pensionatet hade ett badrum, gemensamt för alla gäster, placerat emellan de två rum där vi bodde i det ena och min mosters familj i det andra. På de övriga rummen fanns det handfat med kallt och varmt vatten.

Det var här jag växte upp. Det var naturligt för oss att leva i en miljö där det hela tiden fanns främmande människor som när som helst kunde komma och kalla på uppmärksamhet för att de behövde hjälp med än det ena än det andra eller ville ta ett bad just när man själv hängt upp sin tvätt i badrummet. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag funderade kring denna något ovanliga uppväxtmiljö.

 

 Jag var ett snällt och fogligt barn. Mamma behövde ofta hjälp med allehanda ting, gå enkla små ärenden, bära ner sophinken på gården och tömma den, ta hand om den stora frukostdisken, eller hjälpa till med bäddning och rengöring när vår städerska var ledig. ”Kan du inte be henne nån gång”, sa jag och pekade på min syster som låg på sin säng och läste. Jag tyckte att det alltid var jag, som skulle hjälpa till. ”Jag orkar inte tjata på henne, du vet hur motsträvig hon är. Kom nu, vi måste städa på nian innan gästerna är tillbaka”. Det var alltid mycket att hjälpa till med. Någon betalning utöver veckopengen var det förstås aldrig tal om, det var ju självklart att man skulle delta i arbetet.

Som barn led jag av ett fruktansvärt stort sötbehov. Den lilla veckopengen räckte på sin höjd till en tablettask och fem ettöres kola, som alltför snabbt tog slut. Jag var nog kanske sju år när jag kom på att det fanns fullt av mynt i det kassaskrin där gästernas betalning lades. Och en dag blev frestelsen för stor, jag tog en 25-öring och omsatte den snabbt i två tio-öres Sportkola och fem ettöres. Jag fick gömma mig på toaletten och äta dem så inte mamma skulle undra var jag fått dem ifrån.

Det där hade gått väldigt lätt och det dröjde inte många dagar förrän jag snattade en peng igen. Och en gång till. Men så plötsligt en dag när jag smög upp locket till kassaskrinet låg där en lapp som jag mödosamt stavade igenom: ’Du är en TJUV’. Det stod en massa annat också, men jag såg bara meningen ’Du är en TJUV’. Aldrig har jag blivit så rädd, tjuv, det var det värsta man kunde vara, då kunde man hamna i helvetet, det hade jag hört i kyrkan. Och inte hade jag förstått att jag stal, jag behövde ju bara lite småslantar till godis!

Det var sista gången i mitt liv som jag tog något som inte var mitt. Om jag av misstag får för mycket tillbaka av en kassörska lämnar genast tillbaka pengarna och om har jag lånat en slant av någon lämnas den tillbaka så fort det bara är möjligt. Det där brevet med ’Du är en TJUV’ satte så djupa spår i min själ att det är en omöjlighet för mig att vara oärlig.

Och våra barn, dom blev som sin mor. Vår son Björn berättade för en tid sedan hur hans klasskompisar snodde godis i affären på rasterna, men att han själv ’aldrig skulle vågat ta så mycket som ett tuggummi, för då hade du blivit vansinnig.’

Och där har han nog rätt. Loulou Eriksson