Pepparkaksbaket

 Den andra söndagen i advent skulle pepparkaksbaket gå av stapeln, det hörde till våra jultraditioner och ingenting fick komma i vägen. I god tid, flera dagar i förväg, tillverkades den stora degen, vi var många som skulle äta av kakorna och mamma hade ett fasligt sjå att arbeta ihop den. Någon assistent eller något annat hjälpmedel som kunde underlätta degframställningen fanns inte, det var hand- eller snarare armkraft som gällde.

Köket på pensionatet där vi bodde var stort, och matbordet kunde förlängas med extra skivor så vi kunde stå runt bordet alla åtta, min mor, moster, kusin, syster och hennes familj med två små barn och jag. Degen, som fått vila i skafferiet, bars in under högtidliga former, att den hade en och annan synlig  grop av fingrar hörde liksom till ordningen. Klart att det var svårt att inte smaka av den där den låg, och den var ju så stor.

Sedan började arbetet, för ett arbete var det. Hela dagen stod vi i köket, mjölade och kavlade, tog ut figurer och la på plåt. Det var ett styvt jobb för degen var ganska hård, men det brukade den vara så det var väl helt i sin ordning. Min mor satt vid ugnen och passade plåtarna, värmen steg och vi pustade och jobbade. När vi var färdiga framåt aftonen blev det kaffe med provsmakning. Det var en högtidsstund när vi äntligen fick slå oss ner och för första gången det året tända det vackra grenljuset och doppa pepparkakorna i kaffet eller chokladen. För de var i sanningens namn ganska knalliga, men det hörde också till och smaken var det då inget fel på.

Tills en dag en alldeles nybliven svärson med ett förflutet i konditoribranschen skulle delta i årets pepparkaksbak för första gången. Han tittade lite undrande på den stora degen och jag kunde se att han inte tyckte att den såg alltför lovande ut. När han sedan skar av en bit och började knåda blev det tvärstopp.

–Men vad har du gjort med degen, den är ju stenhård? Min mor, som verkligen inte var van vid några klagomål, blev först alldeles stum.

–Vad menar du, så här har den alltid varit. Det är ett gammal hederligt recept från Hemmets Kokbok, det brukade min mamma också använda, sa hon lite förnärmat.

Jag kunde se att maken knappt kunde hålla sig för skratt. Raskt greppade han smörpaketet som låg framme och var alldeles lagom mjukt, arbetade i omgångar in det tillsammans med lite vatten och lät oss sedan få varsin bit att arbeta med. Vilken skillnad!! Sedan tog han en jättebit, kavlade ut så den täckte nästan halva bordet och tog ut formar och figurer i en rasande fart. Mamma hann nästan inte med att hålla takten vid ugnen. Vi stod som förstummade, här hade vi slitit åtta man i alla år och så kunde en man klara arbetet på ett par timmar.

Sedan följde den obligatoriska kaffestunden, grenljuset var vackrare än någonsin och kakorna smakade bättre än de brukade. De var  möra, spröda och alldeles underbart goda. Att lite mjöl, eller rättare sagt för mycket mjöl, kan göra så stor skillnad!

 

Loulou Eriksson