När kylskåpet är tomt och det kommer objudna gäster.


 

Vår resa ”Italien runt på tummen i tio dagar” närmar sig sitt slut. Vi har haft vansinnigt roligt, träffat en hel massa vänliga men för all del också några mindre vänliga italienare. Vi har sett mycket och bott så billigt som möjligt, oftast på mycket enkla vandrarhem, då vi på ett tidigt stadium insåg att reskassan var i knappaste laget. Det har blivit snålt med maten, måltiderna har i huvudsak bestått av pasta med tomatsås samt mängder av vindruvor, det billigaste man kan äta. Ingen mat som man blir fet av precis. Och nu är reskassan slut! Inte en lire att uppbringa i fickan och det är tjugo mil kvar till Venedig, resans slutmål. Där väntar våra vänner och resten av vårt bagage.

Men vad gör det, nog kan vi klara oss utan mat ett litet tag till, bara vi får lift den här sista biten. Och förresten har vi satt i oss en stor klase vindruvor på morgonen, så vi lär inte svälta ihjäl.

Och lift får vi. Det har inte varit några som helst svårigheter med den saken under vår resa runt Italien, vi är ju unga, blonda, smala och faktiskt ganska söta. Inte heller denna gång behöver vi vänta särskilt länge. När vi sätter upp tummen stannar genast ett riktigt lyxåk, ut kliver en elegant herre och erbjuder oss skjuts. ”Vart vill ni åka?” Han öppnar dörren som en riktig gentleman och vi slinker snabbt in, sätter oss bekvämt tillrätta på de skinnklädda sitsarna i baksätet och njuter medan vår älskvärde chaufför ökar farten på autostrada del Sole. Hans hustru i framsätet ser först lite avvisande ut, men visar sig vara en vänlig dam och mycket intresserad av vår resa. Vi kan se att hon förfasar sig, aldrig skulle en italiensk 20-årig flicka tillåtas att lifta land och rike runt på det sättet.

Vi är hungriga. Fruktansvärt hungriga så när den vänlige gentlemannen frågar om han får bjuda oss på lunch tackar vi snabbt ja. Vi stannar vid en restaurang, en av det bättre slaget. Efter tio dagars liftande i ett sommarhett Italien är vi kanske inte så presentabla, men med vår ungdom, vårt självklara sätt och vårt blonda hår är det ingen som har något att invända när vi stiger in med vårt charmanta värdpar. ”Jag undrar vad vi kan beställa” viskar jag till min väninna, ”jag skulle kunna äta en hel häst”. – ”Jag också” viskar hon tillbaka.

Och vi har tur. Lunchen är en buffé, det är bara att förse sig. Vi förser oss. Fyller den ena tallriken efter den andra, äter och tuggar som om vi inte sett mat förr, alltmedan vårt värdpar stumt tittar på när vi sätter i oss av alla läckerheter. Till slut förmår vi inte pressa ner mer och när färden sedan går vidare mot Venedig somnar vi, tunga och dästa av all den goda maten.

Väl framme i Venedig utbyter vi alla tänkbara artigheter, tackar våra välgörare tusen gånger om och bjuder dem till Sverige, gärna med hela sin familj, oh ja, vi ska ta så väl hand om dem!

Det går några år. Resan till Italien försvinner långt bak i minnesbanken. Livet fylls med familj, barn och arbete. Vardagen är ett pussel och när det sista barnet är fött känner jag att jag behöver vila och återhämtning. Min syster erbjuder sig att ta hand om barnen några dagar, maken är på affärsresa och jag får äntligen, för första gången på länge, tid för mig själv.

När huset är tomt ställer jag mig framför spegeln och granskar kritiskt vad jag ser. Ungdomens fräschör är ett minne blott, jag är för tjock, rentav plufsig och jag fattar ett snabbt beslut. Jag måste förändra mitt liv. En fastevecka är en bra början! Jag tömmer raskt kylskåpet på dess innehåll, ut med grädden, såserna, de goda ostarna, korvarna och köttbullarna och allt annat som ser onyttigt och fettbildande ut. Kvar ligger några morötter, lite vitkål, och några salladsblad. Jag är mycket nöjd. Mitt nya liv skall börja.

Lägger mig på soffan och skall i all stillhet förbereda mig för detta nya liv.

Då ringer det på dörren! Buon giorno Loulou, adesso arriviamo finalmente och vi har hela familjen med oss!


 

Loulou Eriksson