Bolinderska palatset

MIDDAG I BRÄNNVINSKUNGENS HEM

Lilly öppnade garderobsdörren och tog ut sin vackra festklänning. Den var aldrig använd, det hade inte varit tillfälle att bära något så elegant förrän nu.   Klänningen i ljus duchesse var rak med låg midja, hade ett smalt skärp på höften och en lång kjol med ett inlägg av vacker spets mitt fram. Sidenskorna, inköpta enbart till denna klänning skulle äntligen få tas i bruk.

Middagar hos hennes mycket förmögna svärfar ställde alltid stora krav på hur man såg ut och att man kunde föra sig i de fina salongerna. Svärfadern hade skapat sin enorma förmögenhet genom att rena brännvinet från den farliga finkeloljan och hade också lyckats konkurrera ut de andra brännerierna. Så kallades han också för Brännvinskungen. Lilly avskydde de där märkvärdiga tillställningarna, ville helst slippa ifrån, men Charlie krävde att hon följde med till hans fars stora fester. När hästdroskan svängde in framför dörrarna på Bolinderska palatset kände hon sig ändå lite förväntansfull, maten och vinerna brukade vara överdådiga och om hon bara inte fick någon överlägsen bordskavaljer så skulle hon nog klara av den här kvällen också. Trots att hon varit gift med Charlie i över tio år hade hon aldrig känt sig hemma i de här societets-sällskapen.

Svärföräldrarna visade in dem i salongen där champagnen serverades i höga vackra kristallglas. Ett lågmält sorl låg över rummet och Lilly fick lite tid att se sig omkring bland de övriga gästerna. Hon kände igen flera riksdagsmän och höga direktörer ur näringslivet men kunde också höra konversation på både spanska och franska. Fjärilarna i magen fladdrade, hur skulle hon klara att konversera någon av dessa fina herrar.

Det bjöds till bords. Ljusen var tända i stora kandelabrar och reflekterade sig i kristallglas och silver på borden. På de vackra kritvita dukarna stod blomsterarrangemang i rött och vitt som en effektfull kontrast mot den blåmönstrade servisen. Lilly kände plötsligt en hand om sin armbåge och hörde en djup röst som sade: Får jag eskortera min sköna till våra platser? Med ens kände hon sig lugn, rösten tillhörde en för henne ny bekantskap, men han såg vänlig ut och hade glimten i ögat.

Det blev en mycket trevlig middag. Bordskavaljeren var charmig och underhållande, han såg till att det fanns vin i hennes glas genom att flera gånger kalla på servitören och be honom fylla på. Själv tålde han inte vin, sa han, utan hällde i sitt glas något ur en egen flaska, som han hade i innerfickan. Lilly var lycklig, vinet hade stigit henne åt huvudet, och hon kände sig ung. Det var inte ofta nuförtiden någon uppvaktade henne.

På andra sidan bordet, en bit bort, satt bordskavaljerens hustru. Hon såg sur ut, tittade ofta rakt på sin man, rynkade ogillande på ögonbrynen, försökte fånga hans blick men misslyckades. –Hon är nog svartsjuk, men det bryr jag mig inte om. -Jag har ju roligt, tänkte Lilly.

Men det var något som inte stämde. Hennes bordskavaljer, den charmige mannen med de vänliga ögonen pratade plötsligt så otydligt att hon måste fråga om flera gånger.  Flaskan han tog fram ur innerfickan var plötsligt tom och han vinkade på servitören och pekade på sitt vinglas. –Men ni tål ju inte vin, sa Lilly förvånat. –Jo, nu gör jag det, sluddrade han , tömde hela glaset på en gång och fick det påfyllt igen. Hans hustru på andra sidan bordet tittade skräckslaget på honom.

Och så gick det som det gick, det nyss påfyllda vinglaset slank ur hans hand och hamnade rakt i knäet på Lilly där vinet spred sig som en stor mörkröd ros över hela den vackra kjolen.