Julbordet

Den 24 september varje år dyker dom upp, annonserna för Årets Julbord. Tre månader före jul. Det är en väldigt lång tid att känna sig sugen på skinka och julkorv och smaklökarna gör sig heller inte påminda i takt med de återkommande annonserna. Men i år, när vi äntligen var framme i december månad vaknade plötsligt intresset och vi, som nästan aldrig äter julbord någon annanstans än hemma, hade plötsligt bokat oss på en julbordsresa till Mariehamn, med andra likasinnade pensionärer.

Bussen, som tog oss till Kapellskär fick t o m köra ombord och åka med på resan, allt för bekvämligheten för dessa äldre passagerare, inte ett steg skall tas i onödan. Men sen, snabbt ur bussen och upp för trappan till restaurangen. Det skulle dröja ytterligare 30 min innan man öppnade, men de erfarna resenärerna bildade snabbt kö. En lång kö, för här gällde det att komma först in i matsalen.

Vi hade inte förstått hur viktigt det är att köa. När vi äntligen tagit oss in och lyckats hitta ett par lediga platser var vi alldeles för sent ute. För om kön utanför var lång, så var den ett intet mot den inne i restaurangen. Var kom alla människor ifrån? Vi ställde oss lite tveksamt i en kö som var något kortare och lyckades faktiskt få varsin tallrik med ett halvt kokt ägg och lite stenbitsrom. Men sen var det stopp, den kö vi stod i fortsatte mot efterrätterna och det kändes ju inte helt rätt att börja måltiden med ris à la Malta.

Men vi hade ingen brådska, fyllde på våra glas vid ’tankstället’ (öl och vin i obegränsade mängder ingick i priset), tittade lite på köerna som inte verkade minska, nya människor fyllde på hela tiden.

Det satt en liten tant vid vårt bord. Hon hade gjort det endaste rätta. Börjat med lutfisken med sås och potatis, en rejäl portion, hade nog insett att ska man få nåt i sig så får man inte vara så noga med matordningen. Damen åt med god aptit, tittade lite medlidsamt på våra tomma tallrikar, reste sig och tog sikte mot ett bord med tårta och småkakor, fyllde tallriken med allsköns sötsaker och lyckades till och med få fatt i en kopp kaffe, som hon balanserade mellan de köande matgästerna, utan att spilla för mycket.

Vi fick till slut tag på lite av det goda sillbordet, där det även serverades lax och räkor. Den lilla tanten, som just avslutat kaffet och sötsakerna tittade avundsjukt på våra tallrikar. ”Räkor, det är gott det” sa hon, reste sig på nytt och gick med raska steg fram till sillborden, fyllde tallriken på nytt, nu med räkor och lax, som hon sedan tuggade i sig med ett belåtet smackande. Vi hade svårt att hålla oss för skratt.

Vi fick sedan i oss allt vi ville ha, i rätt ordning, och blev så mätta och dästa att vi fick ta oss till ett vilrum där man kunde ta sig en liten tupplur i en bekväm stol.

Men sen gick vi ner och tog en svängom på dansgolvet, är man på julbordsresa med dans så är man!

Loulou Eriksson