Ishalka

av Loulou Eriksson

Efter sommarens ihärdiga regnande fick vi ändå en mild höst med flera varma och soliga dagar. Men den värmen fick ett abrupt slut i mitten av oktober när temperaturen på morgonen visade flera minusgrader. Jag hade för omväxlings skull en ledig förmiddag och passade på att klara av veckans matinköp.

PANG! Där låg jag plötsligt på gatan. Fötterna gled bara undan utan att jag riktigt hann fatta hur det gick till, jag tappade greppet om mina matkassar från ICA och innehållet hamnade på gatan.  Tomater, äpplen och en squash rullade ut från trottoaren och blev till en smaskig röra när en stor Volvo körde rakt över alltihop. Ett mjölkpaket, som hade gått samma väg gjorde hela röran till en blöt massa.

Jag låg där jag låg. Kände efter var det gjorde ont. Hade jag brutit något? Var jag allvarligt skadad? Kanske bäst att be någon ringa på ambulans? Jag såg i andanom hur jag skulle bli sjukskriven, få stanna hemma från jobbet en tid, få lite välbehövlig semester, kanske få tid att skriva den där boken om mitt liv, som jag så länge haft i huvudet, men aldrig tycktes få tid till.

Kände efter lite till. Det var nog inte så farligt i alla fall. Fick en hjälpande hand av en hygglig man som passerat just när jag gjorde min vurpa över den förrädiska isfläcken. - Hur gick det?  frågade han.    – Jo tack, det gick nog rätt bra trots allt. Jag samlade ihop resterna av innehållet i matkassarna, det som fortfarande var användbart, och tog mig sedan hem. Försiktigt.

Lagade middag, tog hand om barnen, läste läxor med dem och stoppade dem i säng. Klockan var över elva innan jag äntligen kunde lägga mig. Vaknade efter ett par timmar och kände att jag behövde gå på toaletten.

Det var då jag märkte att jag inte kommit helt oskadd genom fallet på isfläcken. Jag kunde knappt  röra mig, ryggen var låst som i ett skruvstäd och varje rörelse så plågsam att jag flämtade. Men jag måste till toaletten. Lyckades till slut stönande hasa mig ner från sängen och krypandes ta mig fram till sovrumsdörren. Maken, som plötsligt hade vaknat, lutade ett rufsigt huvud över sängkanten och sa, med ett förvånat uttryck i ansiktet:  - Vart ska du ta vägen, så där på alla fyra.

Jag kunde hålla mig för skratt, lyckades till slut klara att krypandes ta mig till badrummet, uträtta vad jag skulle, krypandes ta mig tillbaka och var oändligt tacksam när jag äntligen låg i min säng igen.

Nästa morgon hörde jag den snälla maken leta i ett överskåp. Han dök upp med en gammal värmefilt, en sån där som kräver ett eluttag. Den skulle säkert lindra det plötsliga ryggskottet, sa han.

Jag hade en chef, som led av återkommande ryggskott. När det var som värst kom han ångande i korridoren, med värmedynan fastknuten på ryggen och sladden hängandes efter honom. När han kom in i ett rum letade han ögonblickligen upp närmsta kontakt, pluggade i och slog sig sedan ner.  När han skulle lämna rummet glömde han alltid att ta ur sladden ur eluttaget, ryckte till och hela värmefilten rasade av honom. Varje gång. Det såg vansinnigt roligt ut och vi fick många goda skratt. Bakom ryggen förstås, nåt annat vågade vi inte.

- Nej du, jag försöker nog kurera mig på annat sätt. Utan värmedyna.