ETT ORIGINAL

För länge sedan, när jag var barn, fanns det en gammal man som vi kallade gubben Lilja. Han bodde i en enkel sommarstuga, i ett rum som nästan saknade möbler. När vi barn, nyfikna som vi var, kikade in genom fönstret såg vi bara ett mycket mörkt rum, en säng med en gammal filt och en smutsig kudde utan örngott. Blåbyxor på en krok på väggen och en smutsig blå skjorta. Det sades att han tvättade sig i en ansjovisburk, den måste ha varit ganska stor, men egentligen var det där nog en skröna.

En gång en vår plockade vi en bukett vitsippor till honom, för vi tyckte så synd om honom, knackade på, neg och gav honom blommorna. Han log lite med sin insjunkna mun där tänderna sedan länge var borta och sa:”Tack.” När vi kikade in genom fönstret nästa dag stod vitsipporna och slokade i en glasburk utan vatten.

Mamma brukade anlita gubben Lilja ibland till att såga och hugga ved. När hon såg honom komma förbi på vägen, knäande, långsamt men stabilt, då sprang hon ut och sa: ”God dag herr Lilja, skulle det vara tänkbart att komma till oss någon dag och såga och hugga lite ved?” Han tittade fundersamt på henne med plirande ögon. ”Jovars, det kan man väl tänka sig, när ska jag komma?” – ”Ja, helst så snart som möjligt förstås” svarade alltid min mor.

Och så blev det, nästa dag kom han knäande in på gången till vårt hus, gick rakt förbi oss där vi satt på stugtrappan och följde sedan stigen mot vedboden, som han hade besökt åtskilliga gånger tidigare. Envetet och utan uppehåll, utom för att stoppa sin pipa ibland förstås, arbetade han tills hela vedhögen var både sågad och huggen.

När han väl hade fått betalt började nästa arbetspass, vilket bestod i att vandra hela den långa vägen till handelsboden i Eldtomta. Dit var det sju kilometer. Vi kunde se honom knäa iväg uppför backen, bärandes på en back tomma pilsnerflaskor, som han hade lämnat vid vägkanten samma morgon. Och vi anade mer än visste hur resten av hans dag såg ut: den långa vandringen till affären i Eldtomta, inköpet av ett kg bitsocker, två limpor, en falukorvsring och så det viktigaste av allt: en back pilsner.

Sedan började den långa vandringen tillbaka med ölbacken på ryggen och falukorvsringen hängande över axeln. Vi visste också att gubben Lilja brukade bli törstig när han hade gått en bit på vägen hem. Då satte han sig vid vägkanten, öppnade en öl och man kan gissa att hans lycka var fullständig när den första ölen rann ner i den törstiga strupen. Säkert tog han sedan en öl till. Och efterhand som kilometer lades till kilometer så försvann den ena ölen efter den andra och, sorgligt men sant, när han passerade vår tomt på väg till sitt mörka rum i den gamla sommarstugan, så var flaskorna lika tomma som de varit på förmiddagen när han bar iväg sin back till handelsboden i Eldtomta.

Jag minns det så väl. Backen med de tomma ölflaskorna lämnade han i diket vid vägen utanför vårt hus. Där fick den stå till nästa gång han hade tjänat ihop tillräckligt med pengar för att göra en tur till handelsmannen i Eldtomta.