Den första förälskelsen

 

Han sitter bredvid mig på bänken, solen värmer så ljuvligt, det är sommar och jag är förälskad. Riktigt, riktigt förälskad för första gången, så där så det gick som elektriska stötar genom kroppen bara vi snuddade vid varandra. Jag var kär och lycklig.

Plötsligt glider han ner från bänken, faller på knä framför mig och knäpper av mig sandalen. Han lyfter min fot, som i det ögonblicket ser alldeles förtjusande ut, inte alls som den brukar när jag sticker ner den i mina vanliga grova trätofflor. Nej vit och elegant,  och han lyfter den försiktigt och kysser mina tår, en efter en. Han börjar högst upp med stortån, vandrar sedan med läpparna långsamt ner mot lilltån som han kysser länge, länge. Jag ryser, det är så oändligt vackert, den pirrande värmen sprider sig i hela kroppen och jag befinner mig någonstans i salighetens närhet.

Då hör jag en harkling strax bakom mig. En mycket missnöjd sådan. Oh, ve, mamma är ju här, sitter där på bänken och ser alltihop. Jag rycker hastigt åt mig foten, drar på mig sandalen igen och försöker se ut som om allt är fullständigt naturligt. Min förälskelse, en ung man från Paris, som jag träffat på en skolresa, flyttar tillbaka upp på bänken. Vi nöjer oss med att hålla varandra i handen. Det ljuva ögonblicket är över.

Den unge fransmannen, som hette Jean-Pierre, bodde på vandrarhemmet. Det var otänkbart att han skulle bo hemma hos oss, trots att vi hade ett pensionat och det mycket väl kunnat ordnas ett rum till honom.  Men mamma var mycket avogt inställd och inte särskilt glad åt min förälskelse. ”Honom kan du inte lita på” sa hon. ”jag kan se att han inte menar ett dyft av vad han säger”. Men vad brydde jag mig om det, jag svävade ju på moln! Jag trodde på allt han sa, ”du ska komma till Paris”, sa han ”vi ska skaffa oss en liten lägenhet i Quartier Latin, bara du och jag”. Åh så romantiskt det var!

Jag, den unga naiva tonåringen, sög åt mig alla vackra ord, sådana ord hade jag aldrig hört. När Jean-Pierre några dagar senare reste hem till Paris grät jag så hjärtat höll på att gå sönder. Men mamma muttrade. ”Det var tur att han åkte hem”.

Sedan kom breven. Glödande kärleksbrev minst ett par gånger i veckan. Jag svävade åter på moln, sådana brev hade jag aldrig läst. Jag skrev tillbaka, med så mycket glöd jag kunde åstadkomma på min stapplande skolfranska, mest stod det nog je t’aime, för det var ju i alla fall det viktigaste att skriva.

Det gick en tid. Breven kom inte så ofta längre, de var fortfarande mycket kärleksfulla, men inte med samma glöd. Jag blev olycklig, vad hade hänt? Vad hade jag gjort? Hade jag med mina måttliga språkkunskaper skrivit något som han feltolkat. Eller hade han träffat någon annan? Han var ju den vackraste unge man jag sett, klart att risken fanns att där fanns någon flicka, på närmare håll, som han kunde träffa oftare. Vi bodde ju trots allt långt ifrån varandra.

Jag led, teg och led. Mamma kunde jag inte prata med hon tyckte ju inte om Jean-Pierre. ”Inget att lita på” hade hon sagt. Det var bara jag som visste vilken fin och ädel människa han var.

Men mamma fick rätt! Än idag kan jag inte förlåta henne för att hon så totalt sågade min första förälskelse. Och att hon fick rätt!

Ett halvår senare fick jag veta sanningen! Jean-Pierre hade en flicka i Sverige, en i Danmark, en i Finland och en i Norge. Dessa relationer med unga kvinnor i olika nordiska länder hade han byggt upp för att ha en tillflyktsort när han blev kallad till militärtjänst i Algeriet. Någon kärlek hade det inte varit tal om från hans sida! Bara kall beräkning.