Bella

Bella, vår finaste, käraste vän har lämnat oss. Tomrummet är stort och saknaden svår. Men när man är riktigt gammal, har ont och inte orkar med livet längre, då är det skönt att få somna in. En lugnande spruta, avslappnad och sömnig, la sig ner med huvudet mellan tassarna. Den sista avslutande injektionen. Inte en rörelse, ingenting, det märktes inte när hon lämnade livet.

Jag hör dig fortfarande komma traskande i korridoren, med dina ofta lite för långa klor knattrande mot golvet. Den lätta dunsen när du skuttar upp i sängen och lägger dig till ro vid våra fötter. Skakningarna i sängen när du börjar drömma att du kanske är på språng efter en hare.

Kaffestunder med knäckebröd: ”kom nu Bella det är fika”. Hela familjen vid kaffebordet. Eller: ”Ska ni dricka vin, då vill jag ha ett öra”. En uppfordrande blick. ”Spring och leta då”. Lugnet la sig över fredagskvällen, Bella knaprade på sitt grisöra och vi slappade med ett glas före maten. De sista åren hade vi en lugn gemenskap.

Annat var det den första tiden. ”Jag har aldrig sett en så vild hund” sa min goda vän och tittade på en ung Bella som studsade upp och ner bland sockerbetorna, med öronen flaxande varje gång vi såg henne. ”Vild?” Jag visste ingenting om hundar när Bella kom till oss, 10 veckor gammal. Hur skulle en hund vara? Var hon vildare än andra?

Det tog tre år innan vi kände att vi klarade av ansvaret och hade växt in i rollen som hundägare. Fem kurser på Brukshundsklubben med bl a , lydnad, spår och sök, det finns mycket man kan göra med en hund. Roligt var det. Tid tog det.

Somrarna på landet. En labrador ska simma, det ingår liksom i rasen. Inte Bella. Men hon tyckte om att traska vid strandkanten, titta på småfisk, ”Simma du matte, jag stannar här”. Jag vet inte hur hon skulle reagerat om jag plötsligt ropat på hjälp. Men det hände tack och lov aldrig. Kasta ut en boll i vattnet var ju skoj, bara hon slapp simma. Ville alltid ha fast mark under tassarna.

Hon var en självständig dam. Egentligen inte beroende av oss, följde med den som höll i snöret. Vi var kanske mer beroende av henne.

Runt jorden är det ca 4000 mil läser jag på Wikipedia, gick hon kanske ett helt varv under 12 år och 9 månader? De första tio åren gick vi dagligen minst tre långa promenader och Bella gick säkert en mil varje dag även om inte vi gjorde det. De sista två åren blev det lite mindre, men kanske, ett varv runt jorden om man lägger ihop det.

Hon var verkligen älskad. Av oss, av vår familj med barn och barnbarn. Sonens två hundar. Mycken glädje, mycket lek. Många långa promenader. När det var slut sa dottern:” Samtidigt så är det den mest okomplicerade relation jag någonsin haft, det handlar enbart om sorg och saknad, och inget ouppklarat eller något man ångrar”. 

Och precis så är det.


 

Loulou Eriksson