Att börja skolan

 

Lilla Sol hoppade och skuttade mellan vattenpussarna och kunde inte gå ett enda steg ordentligt på gatan. ’Lugna dig’ sa mamma, du är stor flicka nu och ska börja skolan, du kan inte bete dig som en femåring. Men de stora pölarna speglade den blå himlen så vackert, och hon kunde bara inte låta bli att hoppa på dem. Lite våt om sandalerna blev hon förstås, men det kände hon knappt.

Sol försökte och lyckades gå fint resten av vägen. Hon var sju år, och hon skulle börja skolan. Bli stor. Skolflicka. Hon smakade lite på ordet och kände sig väldigt betydelsefull. ’Skolflicka’.

De var äntligen framme. Klassrummet var stort och ljust och på svarta tavlan stod det ’Välkommen’ med stora bokstäver. Men det visste inte Sol för hon kunde inte läsa, hon såg bara fröken, som satt och väntade på dem. Fröken var tjock, hade vit blus och svart kjol och knut i nacken. Hon såg sträng ut men ändå ganska vänlig. Sol blev plötsligt stilla och kände stundens allvar.

Fröken ropade upp alla barnen, en och en i tur och ordning fick de gå fram och ta i hand och hälsa. Sol blev nervös och rädd för att hon skulle snubbla eller bära sig dumt åt. När det var hennes tur neg hon och sa: Jag heter Sol. Fröken tittade strängt på henne, ”Sol, det var ett konstigt namn, varför heter du Sol?” -  ”Jag vet inte, men mamma och pappa säger att jag är solen i deras liv”. Då blev frökens ögon ännu strängare: ”Vet du inte att det bara finns en som kan vara Solen i era liv, du vet väl vem det är? Det är Gud”. Fröken granskade henne upp och ner och fick se de våta sandalerna. Hon sa inget, men Sol kände att fröken nog inte tyckte om henne, hon hade fel namn och våta sandaler och inte visste hon vem Gud var heller. Hon neg och skyndade tillbaka till sin bänk.

Gud, vem är det? Nog hade hon hört ordet, men det var aldrig någon som hade talat med henne om det.

Första skoldagen var slut. När Sol gick hem var hon inte lika lycklig som när hon skuttade dit på morgonen tillsammans med mamma, nu var hon både ängslig och lite rädd. Men rätt spännande hade det varit i alla fall och Gud, vem var det egentligen? Hon måste springa iväg och berätta för bästa vännen, som bodde på andra sidan gatan, hur den första skoldagen hade varit och kanske fråga henne om hon visste vem Gud var. Men mamma sa: ”Nej, du får inte gå ut nu, vi ska äta först”. Men Sol ville inte alls höra vad mamma sa och kilade snabbt mot dörren. ”Hörde du inte vad jag sa, du får inte gå ut nu”!

Men de olydiga benen sprang iväg. Och inte hade flickan tid att se sig för, de smala benen bar henne fort, fort nerför alla trapporna, ut på gården, genom porten och rakt ut i trafiken.

Och där hände något fruktansvärt. Det kom en stor lastbil körande i samma ögonblick som hon sprang över gatan. Det blev en fruktansvärd smäll, den tunna flickkroppen hade ingenting att sätta emot den stora bilen och Sol flög i en båge rätt ut i gatan.

Men Gud höll sin hand över lilla Sol och efter sex veckor på sjukhus fick hon till sist börja skolan. Men det blev inte någon bra början för vad hade den stränga fröken sagt till de andra skolbarnen: ”Sol var olydig mot sin mamma och därför straffade Gud henne med det samma”.