Tankar inför sommaren

När jag var yngre, eller för så där 20-25 år sedan, sprang jag mycket. Ibland en runda på sju km på morgonen och sen en till på eftermiddagen på kanske fem. Inte för att det var så väldigt kul eller hälsosamt utan mer för att lugna en orolig själ.

För något år, när vi var på träningsresa i Turkiet, läste vi på anslagstavlan om ett föredrag som hette: Att springa hem. Det lät ju intressant. Och intressant var det.

Här var det nämligen inte fråga om att springa t ex från Jakobsberg till Viksjö, där jag bor, utan om en väsentligt längre sträcka: det handlade om att springa hem, från Portugal till Halmstad!!

Alla som vill kan göra det” sa den unga damen (som påstod att hon var 50 år) och skrattade. Hon berättade livfullt och engagerat om hur hon och en manlig löpare tillsammans hade avverkat den långa sträckan skjutande en vagn med förnödenheter, tält, ombyteskläder, skor och vatten framför sig. En vagn, som de kallade Gudrun, och som vägde runt 45 kg.

Varje dag sprang de minst 50 km. Det är mer än ett maratonlopp! En dag råkade de springa åt fel håll och fick på så vis totalt ytterligare 10 mil att avverka.

Hela sträckan var runt närmare 400 mil och tog 71 dagar. Kvinnan var den som först nådde sitt hem i Halmstad där hon blev mycket väl mottagen. Hela stan stod och hejade när hon äntligen nådde sitt mål.

Den manlige löparen, som är en s.k. ultralöpare och som under sitt liv avverkat ca 23000 mil på språng, (vilket är flera varv runt jorden) fortsatte hem till Trollhättan. När han kom fram till sitt hus tyckte han att gräset hade blivit bra långt medan han var borta, så han ställde ifrån sig Gudrun, hämtade gräsklipparen och klippte sedan hela gräsmattan innan han gick in och tog sig en välbehövlig dusch.

Men det där sista kanske är en skröna, vad vet jag.

Jag kan i alla fall konstatera, att någon löpning blir det inte tal om för mig, varken denna sommar eller nästa. Möjligen tar jag stavarna och går en rask promenad eller så simmar jag några vändor vid Lövstabadet. Det räcker bra för mig.

 

Loulou Eriksson