Sockerkaksbaket

 

Pappa och jag är ensamma på landet i vår sommarstuga, stället med det lustiga namnet Stjärten. När greven, som ägde marken runtomkring oss, och som vi hyrde av, skulle döpa denna den sista fastigheten på hans ägor blev det Stjärten, helt enkelt för att där tog hans landområde slut. Men det var inte roligt att vara barn och behöva säga att man varit på Stjärten hela sommaren!

                           Det regnar ute och jag har tråkigt. ”Vi kan väl baka en kaka, snälla pappa” säger jag med lite gnällig fyraårsröst. ”Ja, det kan vi väl” säger min snälla far och plockar fram ägg, socker, mjöl, bakpulver och vaniljsocker.  Med gemensamma krafter vispar vi ihop en härlig smet och häller i bakformen. När denna är fylld till bräddarna ställer pappa in den i den heta ugnen, fyller på med mycket ved i spisluckan och sedan sätter vi oss att vänta. Njutningsfullt slickar jag av fingrarna som nogsamt skrapat upp resterna av den goda smeten.  Jag kryper upp i pappas famn, regnet smattrar mot rutan, pappas blåbyxor är lite vassa och inte alldeles rena, men det gör ingenting, det är så sällan jag får tillfälle att sitta så här. Lutar mig mot pappas bröst, elden sprakar i vedspisen, det är varmt i köket och jag somnar.

                           Jag vaknar i kökssoffan en bra stund senare. Det har slutat regna, solen blänker i vattenpussarna kan jag se när jag ställer mig upp i soffan. Pappa är borta. Sockerkakan, oj den måste vara färdig nu. Jag hör pappas steg på trappan utanför och när han kommer in i köket är jag så ivrig att orden fastnar i munnen. ”Pappa, pappa, sockerkakan!” – ”Kom så tittar vi”. Vi öppnar försiktigt ugnsluckan. Tomt! Min besvikelse är stor och underläppen darrar. ”Ser du då inte lillstumpa?” säger pappa och tillsammans lutar vi oss fram och spanar in i ugnen.

                           Och vad ser jag där? Dixiekola! Flera stycken. Jag sticker in hela armen i ugnen, som inte alls är varm och får med mig alla kolorna på en gång. Dixiekola, det är bland det bästa jag vet.

                           Pappa sitter i korgstolen och skrattar, jag kryper åter upp i hans famn, suger njutningsfullt på en kola och borrar in näsan i hans bröst. Pappa luktar jord och skog, jag är alldeles lycklig, så lycklig man kan vara när man är fyra år och ens pappa har överraskat en med Dixie-kola.