Neapel - 1961

 

Resan genom Italien hade gått ganska bra, Bittan och jag hade alltid fått lift så fort vi ställt oss vid vägkanten och hållit upp tummen. Vi var kräsna i vårt val, aldrig fick det vara mer än en ensam chaufför i bilen, det hade vi kommit överens om innan vi startade vår liftartur. Italienska män var inte riktigt att lita på, det hade vi på känn och hittills hade det gått bra, vi tackade alltid artigt nej så fort det satt två män i en bil som stannade.

Vi liftade från Rom till Neapel, där sökte vi upp en liten pensione hos en dam vi fått tips om. Pensionen låg på en bakgata, inte så långt från centrala delar av Neapel, damen var vänlig och det hela verkade lovande. Vi packade upp, det var i och för sig snabbt gjort för vi hade bara en liten resväska tillsammans och den rymde inte så mycket. När vi tröttnat på vår egen tröja eller kjol bytte vi helt enkelt med varandra, på så sätt blev det ju lite variation i klädseln.

Inte heller här fick vi tvättat några kläder, det var ont om vatten, och inte fick vi duscha heller. På pensionen låg det lakan i blöt i badkaret och det är nog första, och förhoppningsvis sista gången, jag nödgats ta tandborstvatten ur ett kar med blötlagd tvätt! Men när man är 20 år är man inte så känslig för sådana bagateller.

- Neapel , tänk att vi äntligen är här, sa jag lyckligt där vi traskade på väg mot centrum, jag har alltid velat komma hit. Bittan nickade och hennes långa ljusa hår riktigt lyste i solskenet, trots att det inte sett schampo på ett bra tag.

Det var då jag plötsligt fick en knuff i ryggen. Jag vände mig om och döm om min häpnad och förskräckelse när jag ser en rad unga män, som såg ut att följa efter oss. Det var inte en eller två, det var minst fem och kanske ännu fler, minnet sviker efter så många år. Vi blev faktiskt vettskrämda och började springa. De unga männen satte sig också i rörelse och det måste ha sett mycket egendomligt ut med de två unga blonda tjejerna och raden av killar de hade i bakhasorna.

Vi sprang, fort. Längre fram fick vi till vår lycka se en polis, som stod och dirigerade trafiken i ett gathörn. Vi var räddade. Trodde vi. Den unge polisen försökte lugna oss. – Ni behöver inte vara rädda, jag ska se till så ni kommer hem ordentligt. Vi ska bara vänta tills jag blir avlöst av min kollega.

Kollegan kom. I bil. Han måtte ha uppfattat situationen snabbt för vi hann knappt reagera innan Bittan och jag satt i bilen, Bittan fram och jag bak bredvid varsin polis. Kaskarna och polisjackorna åkte av i en farlig fart och sen bar det av. Det här var en situation som vi inte hade räknat med och inte lyckats förutse i tid.

Turen gick till ’una bella vista’. Men det var inte precis utsikten poliserna var intresserade av. Det var oss. Alldeles för intresserade. De blev väl inte direkt hotfulla, men när de insåg att den här utflykten inte skulle ge dem något som helst i utbyte blev de rejält sura, hoppade in i bilen och stack iväg.

Där stod vi. Visste knappt var vi var, än mindre hur vi skulle ta oss tillbaka till pensionen. Mörkt var det också. Men ibland har unga oförståndiga kvinnor änglavakt, och på något sätt lyckades vi ta oss tillbaka till pensionen, till fots förstås.

Men hur det gick till, det har jag faktiskt ingen aning om!/Loulou Eriksson