Minnen från en uppväxt på ett pensionat

Hennes rum var verkligen inte stort. 2,5 x 2,5 m2, högst. Dessutom vätte det enda fönstret ut mot trapphuset, varje gång hissen kom stånkandes upp på fjärde våningen lät det som om den var på väg in till henne. Vi kallade det lilla rummet för Kyffet. Möblemanget bestod av en säng, en pinnstol, ett skrivbord och en liten byrå. Den återstående golvytan var minimal.

Men hon klagade inte, Miss P, vår skatt på pensionatet där jag växte upp. Hon skötte sina sysslor utan knot, städade de 10 rum vi hade till uthyrning, med samma glada ansikte. Log mot gästerna så de alltid kände sig välkomna. Något främmande språk hade hon aldrig fått lära sig, men det spelade ingen roll, hon hade en enastående förmåga att göra sig förstådd ändå. Mamma sa att hon hade ”herrtycke” men det begrep jag inte vad det betydde när jag var barn. Miss P var låghalt, när hon var barn hade hon blivit sparkad av en häst, som en följd av det gick hon illa och jag kan ännu höra henne komma i korridoren på väg till vårt rum, som låg i andra änden av pensionatet. Chip, chip, chip, chip lät det. Hon brukade sätta sig en liten stund på en stol nära dörren, men försvann snart tillbaka till sitt lilla kyffe. Där la hon sig på sängen och läste Allas veckotidning om hon inte hade något nyinköpt plagg som skulle ändras, en kjol som skulle kortas eller en krage som skulle tas bort. Det var sällan ett plagg behöll sitt ursprungliga utseende.

Hon hade ett ganska ovanligt och blekt ansikte med röda läppar. Det svarta håret låg rullat i en korv i nacken och luggen var krusad med locktång. Händerna var grova och nariga efter all rengöring på pensionatet. Hon undvek alltid att ta folk i hand, ville nog inte att man skulle upptäcka hur torra och nariga hennes händer faktiskt var. På pensionatet bodde periodvis en mycket egendomlig fransk dam, som vi kallade Madame Aschberg. Hon hade långt grått hår, som hängde ner på axlarna och långa krokiga naglar. Hon såg ut som en häxa.  påstod att hon var djurvän, vilket hon bl a visade genom att låta fönstren stå vidöppna så att småfåglarna kunde komma in. Dessa matade hon med bröd genom att lägga smulor på armarna, som hon sedan höll utsträckta så fåglarna kunde sätta sig där och äta. När miss P, som var en verklig djurvän, upptäckte hur Madame Aschberg lockade till sig småfåglarna blev hon arg, schasade ut dem och stängde fönstren med en smäll.

Trots detta uppstod någon slags kontakt mellan dessa damer och en sommar blev Miss P bjuden till Madame Aschbergs hem i sydfrankrike. Det blev en förskräcklig upplevelse. I Madamens hem var samtliga djur hennes ’vänner’. Miss P beskriver i sina brev hem: ”En värre grisstia har jag aldrig kunnat tänka mig, hon har för många hundar och katter och de får så dålig mat, igår var en katt så sjuk Fru Aschberg gav den lavemang från alla håll, trodde hon skulle få liv i den, men den dog, så det blev en mindre. I det rummet jag bor är så smutsigt, jag har grävt undan det mesta av spindelnäten som hängde som grova fisknät med spindlar stora som krabbor, ojojoj och ingen hade jag att skrika på för Fru Aschberg är ju alla kräldjuren hennes vänner, inte minst loppor och även råttor. Jag har råttorna under och lopporna i sängen på natten, ja här är underbart. Hundarna står sammanbundna i ett drygt halvmeterskoppel i ett hörn utanför huset och där får dom stå. Fru Aschberg går aldrig ut med dem, hon tänker bara på sig själv, det har hon nog gjort hela livet”.

Miss P hälsade inte på hos Madame Aschberg fler gånger, den vanvård av djuren hon såg blev för mycket för henne.

Vi hade förmånen att ha Miss P på pensionatet omkring tio år. För oss barn var hon den som stod för omtanken, skrattet och intresset för vad vi hade för oss. När vi blev lite äldre lyssnade hon på samma musik som vi på den gamla radiogrammofonen och var alltid kolossalt intresserad av att höra hur vi haft det när vi varit på ’hippa’ som det hette då, eller kanske träffat någon ny kille.

Men en dag lämnade hon oss och pensionatet, flyttade tillbaka till Ljusdal som hon en gång kommit ifrån. Där fick hon plats hos ett par gamla bröder på en bondgård, där hon säkert fick mycket att sköta om, både djur och gubbar.

Hon var en fin människa, Miss P, jag kan ännu sakna henne. Hon dog 1994, 86 år gammal.